Om mig

Solveig i en tarpp

 

 

 

 

 

 

 

Jag - Solveig Wikman - pianist

Jag växte upp i Borås och fick min grundläggande utbildning hos pianistparet Elisif Lundén och Ingemar Bergfelt i Göteborg. Efter studentexamen fortsatte jag mina pianostudier för Gottfrid Boon i Stockholm och har deltagit i internationella kurser för Bruno Seidlhofer vid Mozarteum i Saltzburg samt för Wilhelm Kempff i Positano, Italien. Jag har även studerat romansinterpretation, läst musikvetenskap vid Stockholms Universitet och avlagt pianopedagogisk examen. Debutkonserten ägde rum 1965 och sedan dess har jag konserterat som solist, kammarmusiker och ackompanjatör i Sverige, i de nordiska grannländerna och i andra länder. Tillsammans med sin man, Bertil Wikman, har jag gjort mig känd som duopianist med ett flertal grammofonskivor och radio och TV program.

RECENSIONER

Min senast utgivna CD är

"FANNY HENSEL"   (1805 - 1847), 

Zwölf Clavierstücke  Vier römische Klavierstücke

Recension:

Solveig Wikman  Fanny Hensel Zwölf Clavierstücke Vier römische Klavierstücke  Betyg:  

Det här är årets svenska pianoskiva! Pianisten Solveig Wikman, tidigare vid Scenkonst Sörmland och oerhört flitigt verksam som klaverartist, har denna höst, (2015), kommit med en skiva med 16 pianostycken av Fanny Hensel, mer känd som syster till Felix Mendelssohn. Det är en romantikens höga visa denna musik, skriven av en briljant begåvad dam, en musik som tar plats vid sidan av Chopin, Schumann och Liszt. Det är kortare karaktärsstycken av virtuost slag, gärna med motiv från italienska nejder. Melodiken är förödande vacker och avslöjar en av 1800-talets största kvinnliga tonsättare. Solveig Wikman utför ett veritabelt herkulesarbete i sin besittning som fullödig pianist, och man imponeras som lyssnare av det wikmanska temperamentet, virtuositeten och urkraften. Solveig Wikman står också för ett fullmatat texthäfte för den vetgirige. Musiken är inspelad på en stor Bechsteinflygel, och detta är en skiva för alla vänner av stor romantisk pianomusik. Dag Lundin

OSS TONSÄTTARE EMELLAN

Recension:

Sångare på skivan är Gabriel Suovanen, som sjunger insiktsfullt, textnära och innerligt och vid flygeln kan glädjas åt att ha pianisten Solveig Wikman. Hon är inte bara en utomordentlig ackompanjatör men har också utvecklats till en virtuos solopianist. Wikman har dock inga solouppgifter på just denna cd men väl på den andra, lite äldre cd-n (2011) , som är helt ägnad åt Håkansonmusik och inleds med Variationer och fuga över en svensk folkvisa op. 37 ( En gång i bredd med mig). På den cd-n får hon imponera tillsammans med samme baryton, Gabriel Suovanen, i romanser till diktare av ibland det glömda slaget, men mest älskar jag själv Håkansons tonsättningar av Två dikter av Ernst Norlind op. 22. Wikman framför också en del solostycken för piano, inte så djupsinnig musik men synnerligen välskriven för instrumentet, och helt enkelt ”vacker” på ett gammalmodigt sätt. Håkansons pianomusik är inte storartad men älskvärd, jag skulle vilja kalla den ”omsorgsfull”, särskilt i de läckra pianominiatyrerna ”Skogstemplet” op. 13.  Till inspelningarna hör också tolv tvåstämmiga Svenska inventioner op. 26, som räknas till de kompositioner som är mest typiska för Knut Håkanson. Det rör sig om polskor från olika landskap som här bearbetats av honom ”i Bachs anda”.   P-G Bergfors

Borås tidning skriver:

”Solveig Wikmans två CD med Mendelssohns lika geniala syster Fanny Hensel är en bragd…… Wikmans pionjärgärning lyfter hennes musik till höjder vi inte anat, med drag av både Bach och Beethoven, men hennes musik glömdes bort i över 100 år. Som brodern Felix var hon intensiv och självförbrännande och dog 42-årig.              Båda CD:na är verkliga pianofynd."
Rolf Haglund, Borås Tidning

Konsertpianisten Solveig Wikman har följt upp sin tidigare utgåva (då märke Sterlings) av pianomusik som Felix syster Fanny Mendelssohn, giftHensel, lät sig inspireras till omkring 1840, då hon med maken företog en resa till Italien. Den resan förde henne till olika turistcentra i Italien och så entusiastiskt omfattar hon den resan att den framstår som de ettoch ett halvt år som resan varade måste vara den lyckligaste och minnesrikaste perioden i hennes liv. Den här andra Fanny-skivan omfattar en cykel av pianostycken, tolv karaktärsstycken för fortepiano, som under titeln Das Jahr tituleras efter årets tolv månader, vartill hon fogat ett Nachspiel på runt 2 minuter, som är en nyårskoral ”Das alte Jahr vergangen ist”i Bachs anda. Hennes viktigaste föredöme som tonsättare var Bach, ett inte så vanligt ideal på hennes tid, och sin son döpte hon till Sebastian.

Den nya skivan (nosag CD 228) innehåller också ytterligare ett stycke från samma tid som ”Året”, nämligen Abschied von Rom. Det Rom hade att erbjuda fascinerade henne alldeles extra under den italienska resan och det skar i hjärtat, när hon av praktiska skäl måste lämna lämna staden vid Tigern, det finns omvittnat i hennes dagbok.

Medan hon i cykeln Das Jahr klingarmed mer personlig touche än i ”Avsked från Rom”, som däremot erinrar om broderns tonspråk till förväxling. I månadsstyckena kan hon ibland klinga nog så dramatisk och harmoniskt djärvare än äldre brodern Felix i t ex sina Lieder ohne Worte, om man skulle råka ha ett känsligt öra, men hennes musik är alltid behaglig att lyssna till, enkel och proffsigt skriven, om än tekniskt inte alla ”månader” är så lättöverkomliga för pianister i amatörstatus. Dit hör förstås inte Solveig Wikman. Das Jahr-cykeln fullbordades i december 1841. Så som Solveig Wikman skriver i sina fylliga texter om Fanny och hennes musik, så är Fanny med denna serie av stycken den första i musikhistorien att döpa dem efter årets månader.

Fanny avled vid unga år i en stroke och hon glömdes därmed bort som musiker och komponist mer eller mindre. De här pianostyckena återupptäcktes först 150 år efter sin tillkomst, utkom i tryck 1989. Solveig Wikman, som här åter visar väldigt stort intresse för den stora skatt av glömd musik av kvinnliga tonsättare som finns, speciellt den som tillkom under 1800-talet, hon är alltså en pionjär genom denna varmhjärtade första skivinspelning av Das Jahr.

P-G Bergfors, P-G's Hörna, KAMMARMUSIK I LERUM

Felix Mendelssohns syster Fanny var minst lika musikaliskt begåvad som han, både som tonsättare och pianist. Hon gifte sig in i ett lyckligt äktenskap med en konstnär Wilhelm Hensel och så pass accepterad har hon blivit att man redan i den första upplagan (1950) av Sohlmans lexikon hittar en biografi om henne under hennes namn som gift, Fanny Hensel, inte som Fanny Mendelssohn. Idag, då intresset för kvinnliga kolleger till henne är så stort att man ibland bortser från deras konsts kvaliteter och värderar deras musik högre mer eller mindre utifrån deras kön snarare än av deras verkliga skapandeförmåga, är det ingen diskussion om hennes höga och självständiga status.

Fanny Hensel var verkligen en mycket begåvad tonsättare, men ödet ville sig annorlunda med hennes karriär. I då rådande tidsanda och uppfostran erhöll hon endast i tidiga barnaåren likvärdig utbildning i musikens konst för samma förnämliga lärare som sin äldre bror Felix Mendelssohn. Från tonåren var det bara brodern som sändes utomlands på studieresor för vidare utveckling, Fanny fick vackert stanna hemma, och både farfar och i djupet av sitt hjärta även Felix var emot att hon skulle få musik till yrke, åbäka sig som pianist offentligt i konsertsalarna eller få fler av sina 4-500 kompositioner utgivna av trycket, i stället för att enbart vara en god hustru och duktig mor för ett gossebarn. Många musikhandböcker hävdar att Felix Mendelssohn på sin tid (första hälften av 1800-talet), utöver som ledande tonsättare, dirigent och annat, var den främste av alla pianister, men man undrar: Sanningen kan ha varit att Fanny Hensel skulle platsat ännu bättre i den positionen eller åtminstone lika bra..

En nyutkommen cd (skivmärke Sterling) visar att hennes pianostycken generellt talat kräver snäppet mer av virtuost pianospel än Felix i sin klavérmusik. I och för sig inget avgörande bevis för deras respektive talanger, men kanske en antydan. Solveig Wikman, som har kommit att koncentrera sig på att framföra musik av kvinnliga musiker i allmänhet, har ibland som det förefaller fullt sjå att med högsta briljans i teknik och uttryck tolka Fannys Zwölf Clavierstücke och Vier römische Klavierstücke som är innehållet på denna pianoskiva. Särskilt med vänsterhanden om man får vara gnälligt kritisk för några ojämna 16-delars skull, absolut inget störande för en ”vanlig” musikintresserad. Snarare tvärtom:

Solveig har all heder (utgivaren Sterling också) för att ha hittat fram till det dussin pianostycken som varit i stort sett obekanta för offentligheten, där de i manuskript förvarats på ett bibliotek i Oxford, England. De fyra romerska pianostyckena som upptar de sista spåren på cdn är uttryck för Fannys kärlek till Italien. Med sin make turistade hon under ett drygt halvår kring 1840 i detta land och lät sig inspireras till de fyra romantiska pianostyckena, alldeles särskilt när de vistades i favoritstaden Rom. De besökte kända och okända vackra platser i staden, deltog i karnevalslivet och umgicks med några franska musiker, med Gounod i spetsen, musicerade ihop och beundrade varandra ömsesidigt.

Finner man Felix Mendelssohns Lieder ohne Worte attraktiva, ska man inte tveka att pröva Fanny Hensels stycken i samma genre. De är skickligt skrivna, skönt melodiska, formmässigt övertygande och harmoniskt nog så avancerade som Felix stycken. Man får utöver det musikaliskt goda man avlyssnar på köpet en informativ text om Fanny, skriven med ackuratess av Solveig Wikman, och en intervju med henne sist i det omfattande, bifogade texthäftet. Åtskilligt mer än detta kunde skrivas i en recension, men viktigare är att rekommendera till lyssnande den här charmiga musiken, som aldrig sårar örat. Mendelssohn opp i dagen!

P-G Bergfors, P-G's Hörna, KAMMARMUSIK I LERUM

Bäste Herr Håkanson

Häromveckan damp ett stort och spännande paket ned i brevlådan. Det innehöll två rätt tjocka böcker (på 200 respektive 350 sidor) och två cd med mycket musik, 75 minuter på vardera) inristat. Allt material, allt läsvärt och hörvärt, fokuserade på Knut Håkansson.

Och vem var Knut Håkansson? Kontakta Bengt Andersson, Altfiol i Väst. Han vet mest i världen om Knut Håkansson, men helt kort presenterad var Håkanson en idag tyvärr rätt bortglömd tonsättare som skrev musik i olika fack, utom opera, och som stilistiskt placerar honom som både romantiker och ”polyfon” nyklassicist med Bach som högsta föredöme. Han var född i Kinna 1887 men dog redan vid 42 års ålder (Luciadagen 1929) i en ärftlig njursjukdom.

Den tjockare boken bär titeln ”Oss tonsättare emellan” och återger i urklipp en brevväxling mellan Håkanson och en tonsättarkollega i Uppsala, Josef Eriksson, som i den mån man hört talas om denne ses mest berömlig för sina solosånger. Bengt Andersson har ”klippt ut” kortare bitar ur de många hundratals breven och kommenterat dem i precisa ordalag. Med dessa citat och kommentarer kommer man båda tonsättarna nära in på livet, de blir personer som känns som goda vänner i en vardag på 1910- och 1920-talet. Håkanson har av de båda ett bättre liv, tryggare på många sätt även om Håkanson mot slutet av sitt liv drabbas av skilsmässa från sin hustru, förre vännen och tonsättaren Ture Rangström tog henne ifrån Knut. Eriksson skriver ibland att han är ”mer än vanligt nere i humöret”, ibland därför att han drabbas av mindre missräkningar eller känner sig kränkt som kompositör, där hans mål är att bli ett ”erkänt namn”. Håkanson har både många omtänksamma ord till tröst och stöder ofta sin olycksbroder, sin femton år yngre kollega, även ekonomiskt med reda pengar, sedlar i breven, växlar och lån. För båda herrarna är denna brevväxling och vänskap på distans av stor vikt, de kan diskutera sina nyaste kompositioner och uppmuntras att diskutera musik, egen eller andras. Den här boken är alldeles nyutkommen och till det skrivna innehållet får man på köpet även en cd med samma titel som boken, ”Oss tonsättare emellan”.

Denna cd rymmer kompositioner av Josef Eriksson, sånger och en svit för stråkkvartett ”Bukolika” op 27 (närmast en serenad till stämning och stil) och ett stycke till för stråkkvartett, I skymningen (1921) i mycket fina framförande av Klarakvartetten från Göteborg. Sångare på skivan är Gabriel Suovanen, som sjunger insiktsfullt, textnära och innerligt och vid flygeln kan glädjas åt att ha pianisten Solveig Wikman. Hon är inte bara en utomordentlig ackompanjatör men har också utvecklats till en virtuos solopianist. Wikman har dock inga solouppgifter på just denna cd men väl på den andra, lite äldre cdn (2011) , som är helt ägnad åt Håkansonmusik och inleds med Variationer och fuga över en svensk folkvisa op 37 ( En gång i bredd med mig). På den cdn får hon imponera tillsammans med samme baryton, Gabriel Suovanen, i romanser till diktare av ibland det glömda slaget, men mest älskar jag själv Håkansons tonsättningar av Två dikter av Ernst Norlind op 22. Wikman framför också en del solostycken för piano, inte så djupsinnig musik men synnerligen välskriven för instrumentet, och helt enkelt ”vacker” på ett gammalmodigt sätt. Håkansons pianomusik är inte storartad men älskvärd, jag skulle vilja kalla den ”omsorgsfull”, särskilt i de läckra pianominiatyrerna ”Skogstemplet” op 13. Till inspelningarna hör också tolv tvåstämmiga Svenska inventioner op 26, som räknas till de kompositioner som är mest typiska för Knut Håkanson. Det rör sig om polskor från olika landskap som här bearbetats av honom ”i Bachs anda”.

Låt mig också säga att skivan Oss tonsättare emellan också finns utgiven separat, om man av något skäl måste avstå från att samtidigt köpa den tjocka och intressanta boken runt brevväxlingen mellan Håkanson och Eriksson.

Återstår att ur det spännande och fulladdade postpaketet fiska upp även en äldre bok med titeln ”Tonsättare Knut Håkanson som musikrecensent i Göteborg” och fästa uppmärksamhet på denne ”Kulturvärnare med närhet och humor”. Bengt Andersson har (2011) åter varit framme med klippsaxen och gjort ett enormt researcharbete. Han har valt ut avsnitt ur recensioner som Knut Håkanson skrev under sina två sista levnadsår som musikkritiker på GHT (Göteborgs Handels och Sjöfartstidning) och funderat kring dem och kommenterat deras innehåll. Man får på så vis en informativ bild av det offentliga musiklivet i Göteborg (Musik-Sverige) och speciellt Göteborgssymfonikernas konserter, inte minst vilken sorts musik de utförde för att vinna gehör hos publiken. Konserthuset på Heden hade några år tidigare brunnit ned, man fick med orkestern hålla till på Lorensbergsteatern och i andra sammanhang kanske Valands, i väntan på att det nuvarande nyare Konserthuset stod klart i mitten av 30-talet.

Håkanson skriver på en lätt ålderstigen svenska men även i denna bok kommer man människan närmare till person och tyckande. Han skriver i regel positivt om orkestern, dess dirigenter och musikanter, mycket sällan väljer han i en recension en lite gnällig, kritisk ton. Man upplever hans idoler bland tonsättarna, Bach som sagt främst, men även Schubert (”försynt, hjärtegod musikskapare”) och Carl Nielsen som ”Nordens kanske störste tondiktare”. Han är lite konservativt lagd och mer modernistisk musik är han sällan glad åt, den nästan jämnårige Kurt Atterbergs sätt att direkt låna ur svensk folkmusik till större verk, känner han sig inte befryndad med, hans egna tonsättarideal slår förstås igenom i hans recensioner. Lite förvånande gillar han inte Hindemith, trots att Håkanson och Hindemith i mångt och mycket är lika varandra, möjligen finns ett uns av avundsjuka och bitterhet invirad i den bedömningen. Att Håkanson var en bildad karl fattar man snabbt när man läser hans texter i GHT. Hans prosastil är lite högtidlig och kanske tycker man ibland lite överlastad med citat ur den kultur man förväntas som läsare själv vara försvuren åt, inte sällan dyker latinska uttryck upp, men man får deras betydelse klarlagd och det är på många sätt lärorikt att ta del av Knut Håkansons recensioner.

Jag får intrycket att Knut Håkanson var rätt stolt över sitt kunnande som tonsättare, och visst gör Bengt Andersson honom och den i övrigt bortglömda svenska musiken en mycket stor tjänst genom att dra fram dessa forna komponisters personligheter och deras musik i ljuset. Knut Håkanson är förvisso en av dem som i sin himmel har anledning att vara mycket tacksam för den flitige och ambitiöse Bengt Anderssons mödor.

P-G Bergfors, P-G's Hörna, KAMMARMUSIK I LERUM

För Ditt upplägg för framförande, kontakta mig på solveig.wikman@swipnet.se  eller                                                  070 - 593 63 27                                                                                                                    Välkommen!